Jag är sjuk

DSC02986 (3)
Enligt samhället är jag sjuk.

När det som för mig varit vardag i hela mitt liv plötsligt klassas som en sjukdom, det är då livet ställs på sin spets. Först blev jag lättad. Äntligen fanns det ett namn på det jag så länge oroat mig för.
Jag tackade ja till hjälpen.
Jag tackade ja till medicinerna i hopp om att bli bättre.
Nackdelen med medicinerna är att jag nu är ännu mer avskärmad, avstängd och tröttare.
Det är oerhört läskigt för mig att öppna upp mig på detta sättet som jag tänker göra nu, men jag har bestämt mig för att göra det eftersom det saknas information och förståelse för psykisk ohälsa. Jag vill ta bort de fördomar som finns och visa att även fast man lever med en störning så kan man leva ett normalt liv.
Jag lider nämligen av en sjukdom som kallas (DID) Dissociativ identitetsstörning. Det är en ganska så ouppmärksammad psykisk störning, en psykossjukdom. Jag har levt med detta i hela mitt liv och orsaken till varför detta har uppkommit är oklar.
Jag hör röster. De finns alltid där, i bakgrunden.
Jag ser saker som inte andra ser och känner lukter som inte andra känner. Det är inte verkligt.
Mitt JAG är delat/splittrat.
Jag får återkommande depressioner och perioder med mycket ångest.
Paranoida inslag.
Overklighetskänslor.

DSC02930

Det värsta är inte att ständigt känna sig trött, eller att veta att man inom en snar framtid eventuellt kommer må väldigt dåligt.
Det värsta är att inte ha någon kontakt med mig själv. Inte riktigt kunna placera vem som är jag.
Det värsta är att vakna utan att vara varken ledsen, lycklig, arg eller glad. Att bara känna sig tom.
Vissa dagar är det som att vakna upp i en helt ny kropp. Känna helt nya känslor som jag aldrig känt förut och inte känna igen min spegelbild.

 

Vissa dagar vet jag inte vad jag gör. Jag försvinner in i någon sorts dimma där allt känns overkligt, som om jag vore påverkad av någon drog. Jag kan inte tänka klart och hör inte vad andra säger. När jag väl hör vad dom säger så vet jag inte hur jag ska tolka det. Menar dom något annat?

Men framförallt – så mår jag bra. Långsamt så håller jag på att försonas med tanken på att detta är mitt liv.
Framförallt – så är jag lycklig. Världen är en underbar plats. Det finns så mycket vackert.
Framförallt – så är jag inte ensam. Jag har så många fina vänner och min familj som stöttar mig och finns där i vått och torrt. Jag är så sjukt imponerad av att ni orkar och att ni bär på så mycket kärlek.
Framförallt – så har jag som mål att varje dag lära mig om mig själv och jobbar för att få det liv jag drömmer om, precis som alla andra.

 

Tack för att du tog dig tid att läsa,
negativa kommentarer undanbedes.

Stor kram Emmalin

 

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. OMG! Så FINT skrivet! Stå upp för dig och fort va stark!

    Du kommer att klara detta och säkerligen hitta ditt rätta jag! Råd. Häng inte upp dig för mkt på ”diagnosen” de kan inte till 100% vara säkra på det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *